I november (2018) lanserade svenska Carlings sin första digitala klädkollektion. Totalt 19 genus-neutrala och storlekslösa plagg som sålde helt slut inom en vecka. Plaggen kostade mellan 10 till 30 Euro och konceptet är enkelt – du betalar för att få ett digitalt plagg redigerat in på dig på den bild du själv laddar upp i samband med köp. Med andra ord, du betalar för att visuellt framställa att du har ett plagg som du aldrig kan använda utanför den bilden.
Ett av Carlings främsta argument är att det är ett hållbart sätt att bemöta efterfrågan om evigt föränderligt mode utan att kräva nya resurser från vårt jordklot. Så borde inte det här hyllas som ett nytt, innovativt sätt att både äta kakan och ha den kvar? Eller är det bara ett sätt att diskret anspela på vårt eviga behov av förnyelse och neomani i syfte att hitta en ny marknad att tjäna pengar på?
När jag skrollar Instagram så vill jag mest bli just inspirerad och de facto så spelar det ingen roll om plagget jag ser på bilden är verkligt eller inte. Det är knappt så det spelar roll om personen är verklig eller en avatar. Men samtidigt, vad händer med autenticiteten? Vad händer med ”åh den där klänningen vill jag bära på festen nästa lördag”?
Jag tror att det finns en gigantisk marknad för digitala kläder för en avatar i en virtuell värld. Däremot tror jag inte på att låta digitala produkter förföra besökaren till att uppleva att en influencer har en oändlig garderob fylld med märkeskläder och som dessutom inte behöver anpassa sig till gravitationens lagar då de sitter på kroppen. För det kommer komma en tid på dygnet då besökaren behöver lyfta huvudet från skärmen och se sin egen spegelbild. Den värld utanför skärmen kan vara minst lika magisk men den behöver inte mer press från digital redigering eller perfektion långt bortom verklighet eller realism.
Var den första att kommentera